DEN 7 AUGUSTI.

Som vi hade längtat efter just den här dagen, trots att graviditeten gick fort den här gången så kändes de stundtals som att jag varit gravid i en evighet. 

Jag hade valt att den här gången föda med ett planerat kejsarsnitt på grund av den förlossningsskada jag fick när Hollie kom till världen. Jag var fast besluten om de redan från dag 1. Det kändes skönt på något vis, jag slapp fundera så mycket över de utan bara bestämde mig för att de skulle bli det bästa. 
Att få ett datum och att veta att de skulle bli din födelsedag och att vi skulle få träffa dig just den dagen kändes både läskigt och väldigt tryggt.
Jag trodde många gånger att du skulle komma ut tidigare men du stannade snällt tills dagen då de var planerat.

Jag förundras så mycket över att det var just du som låg där inne, alla spyor, illamåendet, yrseln, tröttheten, oron och glädjen, det var du hela tiden. Som vi så otåligt väntade på!


Kvällen innan du skulle komma till oss fick jag duscha med en tvål som skulle göra mig ren inför operationen, aldrig har jag nog duschat så länge och noga. Jag var så nervös och den natten blev det inte många timmars sömn. 
Väskan stod packad i hallen, med alla dina små kläder, noga vikt i en liten hög. 
Klockan 7 på morgonen skulle vi vara på BB Stockholm. Jag vaknade 5 för att ta ännu en dusch, efter duschen stod jag i spegeln och tittade på min mage, klappade lite och tänkte att jag skulle försöka väcka dig så du inte skulle bli så chockad när dom plockade ut dig, insåg när jag väl stod där att jag kanske aldrig mer har en sån här mage igen, kändes både skönt och sorgligt på samma gång.

Väl på BB vi fick sätta oss ned och vänta i ca 45 min innan vi fick träffa en barnmorska som lyssnade på ditt hjärta, gav mig kläder i form av en vit skjorta och knästrumpor. Jag svalde 2 alvedon och sen började vi gå mot operationsrummet. De kändes som vi gick 1 mil och jag har nog aldrig varit så tyst i hela mitt liv, jag var så nervös!

I operationssalen fick vi träffa massor med människor, fantastiska människor. 
Jag fick bedövning i ryggen som tog bort min känsel från brösten och nedåt, jag trodde sticket skulle göra ont men de kändes knappt och de tog inte många sekunder innan de började sticka och domna i hela underkroppen, tillslut kände jag inget alls. Jag blev snabbt väldigt yr och fick lite blodtrycksfall vilket tydligen skulle vara vanligt, jag fick något som gjorde de bättre och även lite syrgas.

När läkarna sen började skära gick allt så himla fort, efter bara 2 min, kl 8.32 för att vara exakt så hörde jag ett bebisskrik, de tog några sekunder innan jag kunde förstå att det var du som skrek bakom skynket.
Sen kom du flygande över skynket och las på mitt bröst. Vi grät en miljon lyckotårar och lättnaden var total, aldrig har jag känt mig så lugn och trygg som just då och de är så märkligt de där, hur man helt plötsligt får en liten människa på sitt bröst som man älskar oändligt från första stund, den bästa kärleken som finns!

 Det kändes som du låg där på mitt bröst en evighet men de var nog bara några minuter, sen gick Johan och du och barnläkaren iväg och klippte navelsträngen och jag kunde höra hur du skrek från rummet bredvid, jag grät så mycket att narkosläkaren fick torka mina tårar både en och två gånger. Ett helt operationsteam gratulerade mig till mitt barn och där låg jag och insåg att jag just blivit någons mamma igen.


Sen kom du tillbaka i Johans famn, vi både slogs över hur himla lik Hollie du var, bortsett från de mörka håret.
Från den här stunden älskade vi dig över allt annat, älskade Bianca!

Medan vi pussades, grät, skrattade och tittade på dig hade jag tydligen blivit ihopsydd och vi rullades till uppvaket. 

Där låg vi i ca 3 timmar innan det var dags att åka upp till BB hotellet och få den där efterlängtade brickan, brickan alla pratar om som jag blev snuvad på med Hollie och aldrig har jag njutit så mycket av en rostad macka, en skiva lingongrova, lite filmjölk med müsli och ett glas apelsinjuice. 

Bedövningen hade släppt och följande timmar hade jag riktigt ont. Jag tvingade mig själv upp så fort som möjligt och var uppe och tog några stapplande steg samma eftermiddag. Där och då trodde jag de skulle ta veckor innan jag var på benen igen, jag kände mig så fruktansvärt svag.

Vi valde att stanna i två nätter, jag tror faktiskt inte jag hade klarat att åka hem tidigare. 

Världens bästa Adam och Jenny kom förbi och hälsade på, de gjorde oss så glada.
Mamma, pappa och Hollie kom och hälsade på förstås, att få träffa Hollie kändes så otroligt skönt, men också så himla jobbigt. Att behöva skiljas från henne en natt till var så tufft, speciellt när man redan är skör som ett asplöv.
Men aldrig har väl de känts så skönt som när hela familjen låg samlad i sängen hemma i huset dagen därpå.

Nu är Bianca fyra veckor och fortfarande kan jag ägna timmar åt att bara titta på henne, kan inte förstå att det var hon som låg där inne. Min älskade Bianca, du gjorde vår familj komplett!

4 kommentarer
Erica

❤️

Viktoria

Åh GÅSHUUD! Så fint du berättar! Den känslan man har i den lilla bubblan är oslagbar.. dör en stund nu ville jag ha ett till barn haha! Grattis igen 💕

Malin

Vad fint skrivet, sitter på bussen till jobbet och är helt tårögd ❤️

Emma -/ shinesobright.blogg.se | foto | vardag | blivande mamma {närsomhelst nu!}

Asså jag gråter! Hur du berättar om ditt kejsarsnitt här precis vad jag alltid föreställt mig men efter att ha träffat aurora läkaren så är jag livrädd för både kejsarsnitt OCH vaginal förlossning. Och så är det snart dags för mig. Hua. Men älskar bilderna du har i inlägget ❤❤❤❤


Har skrivit om mötet med aurora läkaren i bloggen min och efter att ha pratat med andra mammor så har denna läkare tydligen kört med skrämsel taktik 😢